Så, då har jag äntligen genomlidit en veckas influensa Det var en vecka som kan förkortas med ett enda ord; soffpotatis.
Soffan och jag, vi har blivit riktigt bra vänner. Han står alltid där framför TV:n när jag behöver honom.
Maten däremot, den filuren har jag ignorerat. Runt två mackor och två glas fil per dag har varit tillräckligt.
Menmen, veckan med 39.3 i feber, sönderhostade revbensfästen, en kropp kallad Bly och pyjamas har jag äntligen tagit mig förbi.
Igår var min första dag i skolan. Jag överlevde den med en galen förkylning som lever kvar än idag.
På gårdagens kvällsschema stod Utvecklingssamtal och Öppet hus på InfoKomp gymnasiet. Båda delarna tog jag mig igenom med glans.
Varje år så har jag med mig en förälder utvecklingssamtalen, vilket betyder att det alltid är en kvar hemma som man inte hinner säga hej till innan frågan "Hur gick det?" kommer.
Mamma eller pappa (den som ställer frågan) får alltid svaret tillbaka "det gick bra.". Det är inte så konstigt, jag menar, allt vi pratar om den där halvtimmen är mina omdömen, och på dom står det ju exakt allting jag behöver veta (och redan vet). Alltså, inget att rapportera Dom har ju redan sett mina omdömen och betyg.
På tal om någonting helt annat.
Jag har insett att idén med att ha ett skrivhäfte brevid sängen är lysande.
Har man någon gång svårt att sova så beror det kanske på för många tankar i huvudet. Vad man gör då är att skriver t ex. riktigt usla rim, framtida blogginlägg eller varför inte hur man ska lägga upp ett otroligt rörigt och stort SO/Hemkunskaps-arbete.
Så ser i alla fall mitt underbara skrivhäfte ut.
Ett av de riktigt usla rimmen jag har rört ihop lyder:
Med hjälp av skidor kan jag landa på alla sidor.
Ont kan det göra, men här ska du få höra:
Med trampolinen i nacken studsade jag till backen.
Den våghalsade testaren slog den reagerande mästaren.
Med skidan på sidan låg jag där, med snö i nacken och ryggen i backen.
På tal om ryggen, här ska du få se vad myggen kan ge.
Myggen de rackarna, flyger med klackarna,
upp över bergen med de gyllene färgen
och ner för.....
Sen blev jag trötter om mina fötter och somnade.
En liten fråga som har dykt upp lyder: kan man korsa rim
T ex. som i meningen "På tal om ryggen, här ska du få se vad myggen kan ge"
Det låter lite halvtaskigt måste jag medge.
Som ni kanske fattade i mina små rim så ramlade jag återigen och slog min lilla rygg.
Jag tog en tur till Omberg helgen innan jag blev sjuk och förvärrade min trampolinskada.
Annars är det Toppen med Kroppen. Förkylning dör man inte av.
Hejsvejs!
Thursday, January 22, 2009
Wednesday, January 7, 2009
På G!
Jodå, Hurtiga Sofia är på G.
Idag har jag, som jag sa, varit ute. (Se det inte som att jag aldrig är ute, klart jag är det.)
Idag har jag, som jag sa, varit ute. (Se det inte som att jag aldrig är ute, klart jag är det.)
Det blev en promenad på 3,5 km. som tog 1½ timma. Det ni! Det gör man inte på en idrottslektion, för då tar det en halvtimma.
Det är roligt att se hur en kamera kan dra ut på tiden så ordentligt.
Både bra och dåligt skulle jag säga; ingen motion, men otroligt mycket roligare och mer solljus!
Yes, på G alltså!
Här har vi ett smakprov från fotograferingen:
Mums, jag älskar min kamera!
Hejsvejs!
Min blogg!
Min blogg är något att vara stolt över. Se och lär!
Idag händer det inget speciellt.
Det är ruskigt fint väder, så ska nog ta mig i kragen och lyfta ut mig en stund nu.
Det är tänkt att Hurtiga Sofia ska komma tillbaka de närmsta dagarna. Vad tror ni om det?
Gröt på morgonen, inget godis, promenad och läxläsning varje dag. YES!
Gymnasiet väntar!
Men först; en termin kvar på högstadiet, som börjar imorgon.
Tuesday, January 6, 2009
Cat Stevens, Bob Marley och Stevie Wonder till Rage Against the Machine
Skrivit till vår klassblogg; http://klassniogh.blogg.se/
Om man frågar mig om min musiksmak så kan man nog bli... jag vet inte riktigt, förvirrad kanske.
Tar man en liten titt på spelningslistan i min iPod så kan man nämligen finna allt från Cat Stevens, Bob Marley och Stevie Wonder till Rage Against The Machine.
Hur RATM har kommit in där har jag frågat mig själv ganska många gånger, men faktum är att min idol tipsade om låten Take the power back (och då måste man ju bara höra den).
Första gången jag hörde den så stängde jag av den efter en eller två minuter.
På något vis så satte sig ändå låten sina spår i mitt huvud och jag blev tvungen att lyssna på den igen. Sedan dess gillar jag den mer än vad jag någonsin hade trott, ingen favorit, men helt klart godkänd.
Under mitt 15 åriga liv så har jag så klart haft mina Hits for kids-år med låtar som jag mimade till så hårt framför spegeln så att texterna sitter kvar än idag.
Jag har även haft mina Carola-år med uppvisningar för mamma och pappa.
Ordet favorit har jag nog aldrig riktigt förstått betydelsen av, framtill i år, när Djupa Sofia dök upp.
Mina favoriter har alltid varit det jag lyssnat mest på, just den veckan.
”Nu för tiden” så kan en favorit för mig inte vara en låt jag tröttnar på. Det ska hålla i årtionden.
När den andra halvan av våran klass kom tillbaka efter sin första musiklektion och sa ”Vi ska ha kommit på vilken våran favoritlåt är till nästa vecka” så fick jag lite panik.
Trots att det var en hel termin kvar till att jag skulle få den läxan så började jag grubbla väldigt mycket över det.
Det första jag tänkte på var att jag skulle kolla igenom Jason Mrazs bibliotek.
Sagt och gjort, men jag blev inte smartare för det. Jag kom väldigt snart fram till att min favoritartist/idol inte var samma sak som min favoritlåt.
Samtidigt som Djupa Sofia dök upp så insåg jag också att detta inte var rätt sätt att hitta ”favoriten” på. Man ska inte behöva traggla sig igenom långa låtlistor, det säger ju sig självt. Så, vad jag gjort var att sluta leta, och tur var väl det, för vipps så ploppade den upp i samband med ett otroligt fint minne.
Det jag pratar om är en låt som genom åren har samlat på sig en väldans många betydelser för mig.
Låten är med i Dirty Dancing och heter Time of my life.
När jag gick i lågstadiet så satt jag en halvmeter från vår VHS och tittade och spolade tillbaka, tittade och spolade tillbaka, och så vidare.
Så, här står jag idag, väl förberedd inför min första musiklektion.
Enjoy,
Soho
-in Hov, dreaming of the US
Om man frågar mig om min musiksmak så kan man nog bli... jag vet inte riktigt, förvirrad kanske.
Tar man en liten titt på spelningslistan i min iPod så kan man nämligen finna allt från Cat Stevens, Bob Marley och Stevie Wonder till Rage Against The Machine.
Hur RATM har kommit in där har jag frågat mig själv ganska många gånger, men faktum är att min idol tipsade om låten Take the power back (och då måste man ju bara höra den).
Första gången jag hörde den så stängde jag av den efter en eller två minuter.
På något vis så satte sig ändå låten sina spår i mitt huvud och jag blev tvungen att lyssna på den igen. Sedan dess gillar jag den mer än vad jag någonsin hade trott, ingen favorit, men helt klart godkänd.
Under mitt 15 åriga liv så har jag så klart haft mina Hits for kids-år med låtar som jag mimade till så hårt framför spegeln så att texterna sitter kvar än idag.
Jag har även haft mina Carola-år med uppvisningar för mamma och pappa.
Ordet favorit har jag nog aldrig riktigt förstått betydelsen av, framtill i år, när Djupa Sofia dök upp.
Mina favoriter har alltid varit det jag lyssnat mest på, just den veckan.
”Nu för tiden” så kan en favorit för mig inte vara en låt jag tröttnar på. Det ska hålla i årtionden.
När den andra halvan av våran klass kom tillbaka efter sin första musiklektion och sa ”Vi ska ha kommit på vilken våran favoritlåt är till nästa vecka” så fick jag lite panik.
Trots att det var en hel termin kvar till att jag skulle få den läxan så började jag grubbla väldigt mycket över det.
Det första jag tänkte på var att jag skulle kolla igenom Jason Mrazs bibliotek.
Sagt och gjort, men jag blev inte smartare för det. Jag kom väldigt snart fram till att min favoritartist/idol inte var samma sak som min favoritlåt.
Samtidigt som Djupa Sofia dök upp så insåg jag också att detta inte var rätt sätt att hitta ”favoriten” på. Man ska inte behöva traggla sig igenom långa låtlistor, det säger ju sig självt. Så, vad jag gjort var att sluta leta, och tur var väl det, för vipps så ploppade den upp i samband med ett otroligt fint minne.
Det jag pratar om är en låt som genom åren har samlat på sig en väldans många betydelser för mig.
Låten är med i Dirty Dancing och heter Time of my life.
När jag gick i lågstadiet så satt jag en halvmeter från vår VHS och tittade och spolade tillbaka, tittade och spolade tillbaka, och så vidare.
Så, här står jag idag, väl förberedd inför min första musiklektion.
Enjoy,
Soho
-in Hov, dreaming of the US
Saturday, January 3, 2009
hejsvejs 2008!
Ja, nu var det ett tag sedan sist, och en del har hänt, det vill jag lova.
Jag menar, att träffa Frida, Emelie, Cornelia och Mr. Stenmarck, samtidigt som jul och nyår har passerat i -17 grader är ingen "ingen big deal".
Till att börja med så var helgen innan jul en galet ruskigt trevlig helg.
På fredagen (som för övrigt inte var mindre än en skolavslutningsdag) så gjorde vi skumt julgodis och mycket andra tokiga grejer.
PLUS att sångaren i (inte mindre än) Arvingarna följde mig med blicken när jag, väldigt stressat, halvsprang från mors jobb på Feelgood till vår lägenhet på Hunnebergsgatan. Han stod själv på deras lastbil och gjorde ett avbrott i att plocka in någon ljudanläggning på Harrys. Cool som jag är så ignorerade jag hans "jag-är-känd,-du-ska-veta-vem-jag-är"-blick.
Tro det eller ej, men det var inte slutet på mitt kändisraggande än den helgen.
På lördagen så vandrade jag, Cornelia, Frida och Emelie runt på stan' och gick in i Galleria Gränden (jag kämpar på att inte säga "Leo") och råkade stöta på Sveriges hetaste man, nämligen Martin Stenmarck!
Min syster var oootroligt kär i denna man väldigt många år, men jag har aldrig tyckt att han var såå snygg, och tro mig, att stå så nära så att man ser varenda skäggstrå gör honom inte ett dugg fulare.
Man kan säga att jag, nu efter alla år, förstår alla medelåldersdamer som är tokiga i honom.
Som ni kanske kan förstå så köpte jag hans skiva, (olyckligtvis inte den nya för den var slut) och ställde mig i kön tillsammans med de andra för att få en liten autograf.
Kön minskade och minskade väldigt fort och helt plötsligt stod jag där först med mina kära väninnor bakom mig.
Han frågade: Ska det bli en julklapp?
Jag svarade lite halvskrattandes: Nae, jag tarn' själv :D (lite halvcoolt och med tonläget "jag-spelar-onervös"
Martin: Haha, det är rätt!
Sedan fortsatte konversationen:
M: Vad heter du?
J: Sofia
(han skriver So)
M: med F eller...?
J: Jajjamän!
(han skriver klart och granskar det i flera sekunder)
M: Det där var det konstiga f:et jag någonsin har gjort!
J: hehe, det är ingen fara.
M: Hmm... ett litet sträck där kanske... (så gör han det och vi alla halvskrattar lite)
J: Skulle vi kunna ta ett kort med oss fyra sen, tror du?
M: Ja, absolut. jag kan skriva klart detta så kan det torka sen undertiden.
J: Kanon!
(Emelies tur att få en skiva signerad)
M: ska det bli en julklapp?
E: Ja, till min mamma. (osäker på formulering)
M: Vad heter hon?
E: Bitte
J: Nu skojar du med mig! Det gör ju min med!
E: Va?
M: Ja, jag tänkte precis säga att det inte är varje dag man skriver det.
Sen fortsatte det lite så...
När vi väl skulle ta kortet sen så sträckte han på sig, på ett sånt' där manligt sätt och sa ironiskt: Jobbigt jobb man har!
Sedan ställde han sig över bordet och sa: Jag ser ut som en jävla gorilla!
En främmande tjej tog ett kort och sa: sådärja, nu fick jag med alla.
Vi alla: Tack och God Jul!
Martin: God Jul!
Och så gick vi iväg och kollade på kortet. Det första vi såg var att Frida inte var med. Vilken J*vla stil! Usch så sura vi blev!
I alla fall, resten av helgen så hade vi ett Martin-tema i min lägenhet.
På lördagskvällen så var vi 13 personer i den lilla ettan, varav sju sov över.
Varmt. Trångt. Mysigt.
Nästa höjdare på år 2008:s jullov blev så klart julafton.
Vi var 14 personer hemma hos oss. Varav de 5 Hovnertare, 3 Almtunare, 5 Ludvigssonare och en Australiensare
Om julklappsöppningen denna dag finns det inte mycket negativt att säga.
Jag fick bland annat en stereo som nästan är för stor för min hylla, Jasons fotobok -A thousand things (mums), Björn Gustafssons DVD -Ett livsverk och lite fler mumsiga saker.
På juldagen så åkte jag, mor, far och Niklas upp till Sälen för att åka skidor i en temperatur som rörde sig runt -17 grader. Kallt men kul!
2,5 av de sex dagar som vi var ute så åkte jag snowboard och det gick ruskigt bra för att vara mig. För att kunna ta sig ner för backen utan att ramla och dessutom svänga som man ska OCH köra om mamma, det är inte dåligt om man heter Sofia Hovnert!
Varesig om jag åkte skidor som jag har gjort i mer än tio år eller om jag åkte på min bräda, så dök en fras upp hela tiden i huvet, som Jason har sagt. Nämligen:
"If there's anything that god wants us to do, it's surf! Everything about it is just so right"
Om att surfa är snarlikt som att åka skidor eller snowboard så vet jag precis vad han snackar om och håller helt och hållet med!
Nyår tillbringade vi också i Sälen.
Vi beställde mat från Lammet & Grisen och åkte till Tandådalen för att fira in det nya året med bland annat Sara och Signes familjer.
Kallt. Mysigt. Trevligt.
HejSvejs!
Enjoy,
Sofia
-at home
Jag menar, att träffa Frida, Emelie, Cornelia och Mr. Stenmarck, samtidigt som jul och nyår har passerat i -17 grader är ingen "ingen big deal".
Till att börja med så var helgen innan jul en galet ruskigt trevlig helg.
På fredagen (som för övrigt inte var mindre än en skolavslutningsdag) så gjorde vi skumt julgodis och mycket andra tokiga grejer.
PLUS att sångaren i (inte mindre än) Arvingarna följde mig med blicken när jag, väldigt stressat, halvsprang från mors jobb på Feelgood till vår lägenhet på Hunnebergsgatan. Han stod själv på deras lastbil och gjorde ett avbrott i att plocka in någon ljudanläggning på Harrys. Cool som jag är så ignorerade jag hans "jag-är-känd,-du-ska-veta-vem-jag-är"-blick.
Tro det eller ej, men det var inte slutet på mitt kändisraggande än den helgen.
På lördagen så vandrade jag, Cornelia, Frida och Emelie runt på stan' och gick in i Galleria Gränden (jag kämpar på att inte säga "Leo") och råkade stöta på Sveriges hetaste man, nämligen Martin Stenmarck!
Min syster var oootroligt kär i denna man väldigt många år, men jag har aldrig tyckt att han var såå snygg, och tro mig, att stå så nära så att man ser varenda skäggstrå gör honom inte ett dugg fulare.
Man kan säga att jag, nu efter alla år, förstår alla medelåldersdamer som är tokiga i honom.
Som ni kanske kan förstå så köpte jag hans skiva, (olyckligtvis inte den nya för den var slut) och ställde mig i kön tillsammans med de andra för att få en liten autograf.
Kön minskade och minskade väldigt fort och helt plötsligt stod jag där först med mina kära väninnor bakom mig.
Han frågade: Ska det bli en julklapp?
Jag svarade lite halvskrattandes: Nae, jag tarn' själv :D (lite halvcoolt och med tonläget "jag-spelar-onervös"
Martin: Haha, det är rätt!
Sedan fortsatte konversationen:
M: Vad heter du?
J: Sofia
(han skriver So)
M: med F eller...?
J: Jajjamän!
(han skriver klart och granskar det i flera sekunder)
M: Det där var det konstiga f:et jag någonsin har gjort!
J: hehe, det är ingen fara.
M: Hmm... ett litet sträck där kanske... (så gör han det och vi alla halvskrattar lite)
J: Skulle vi kunna ta ett kort med oss fyra sen, tror du?
M: Ja, absolut. jag kan skriva klart detta så kan det torka sen undertiden.
J: Kanon!
(Emelies tur att få en skiva signerad)
M: ska det bli en julklapp?
E: Ja, till min mamma. (osäker på formulering)
M: Vad heter hon?
E: Bitte
J: Nu skojar du med mig! Det gör ju min med!
E: Va?
M: Ja, jag tänkte precis säga att det inte är varje dag man skriver det.
Sen fortsatte det lite så...
När vi väl skulle ta kortet sen så sträckte han på sig, på ett sånt' där manligt sätt och sa ironiskt: Jobbigt jobb man har!
Sedan ställde han sig över bordet och sa: Jag ser ut som en jävla gorilla!
En främmande tjej tog ett kort och sa: sådärja, nu fick jag med alla.
Vi alla: Tack och God Jul!
Martin: God Jul!
Och så gick vi iväg och kollade på kortet. Det första vi såg var att Frida inte var med. Vilken J*vla stil! Usch så sura vi blev!
I alla fall, resten av helgen så hade vi ett Martin-tema i min lägenhet.
På lördagskvällen så var vi 13 personer i den lilla ettan, varav sju sov över.
Varmt. Trångt. Mysigt.
Nästa höjdare på år 2008:s jullov blev så klart julafton.
Vi var 14 personer hemma hos oss. Varav de 5 Hovnertare, 3 Almtunare, 5 Ludvigssonare och en Australiensare
Om julklappsöppningen denna dag finns det inte mycket negativt att säga.
Jag fick bland annat en stereo som nästan är för stor för min hylla, Jasons fotobok -A thousand things (mums), Björn Gustafssons DVD -Ett livsverk och lite fler mumsiga saker.
På juldagen så åkte jag, mor, far och Niklas upp till Sälen för att åka skidor i en temperatur som rörde sig runt -17 grader. Kallt men kul!
2,5 av de sex dagar som vi var ute så åkte jag snowboard och det gick ruskigt bra för att vara mig. För att kunna ta sig ner för backen utan att ramla och dessutom svänga som man ska OCH köra om mamma, det är inte dåligt om man heter Sofia Hovnert!
Varesig om jag åkte skidor som jag har gjort i mer än tio år eller om jag åkte på min bräda, så dök en fras upp hela tiden i huvet, som Jason har sagt. Nämligen:
"If there's anything that god wants us to do, it's surf! Everything about it is just so right"
Om att surfa är snarlikt som att åka skidor eller snowboard så vet jag precis vad han snackar om och håller helt och hållet med!
Nyår tillbringade vi också i Sälen.
Vi beställde mat från Lammet & Grisen och åkte till Tandådalen för att fira in det nya året med bland annat Sara och Signes familjer.
Kallt. Mysigt. Trevligt.
HejSvejs!
Enjoy,
Sofia
-at home
Subscribe to:
Comments (Atom)